En endaste kanal, en endast kontakt, en endaste ström som leder. Ibland genom fönstret, fågelvingar och fågelblick, rörelse i en gardin. Alla de där sakerna som sagts så många gånger att de nästan misstros. En endaste liten bekräftan och jag lovar att fortsätta [jag fortsätter ändå, jag måste].
Det går att bo i ett hus. Det går att gå upp och ner för trappor. Det går att ha en källare och det går att ha en ljummen vind. En vind med gamla mönstrade lådor och hemliga nycklar.
Stopp.
Bara ett tag till. Innan jag vaknar. Jag åker tåg. Det går fort. Det fladdrar förbi hus, åkrar, träd, flimmer. Andra färger. De står där, de jag tror jag känner, de som känner mig. Jag letar, åker, fort.