Samma blad, varsin sida.

Jag håller mig.

Andning och hämtning.

Nu som då och aldrig förr.

De säger; flykten är en sjukdom. De kringflackande. De flanerande. De ständiga i rörelse.
En flykt saknar sitt mål.

Hon vill alltid vidare men egentligen aldrig komma fram.

Samma blad, varsin sida, som om vi någonsin skulle mötas på riktigt?

Jag händer

Jag händer. Jag gör det jag inte skall.

Jag träder in i skogen

Jag träder in i skogen. I kanten där allting börjar.
Inte i slutet.

Det är där det börjar. 




Nu gick hon. Nu står hon där. Nej, hon åker i bilden.
Hon tänker. Hon ler igenkännande värme.


Tillsammans går de ner för trapporna.
Belysningen är svag.


Jag har lagt ner mina vapen. Fällt ner alla solskydd.
Värjer mig endast med klyschor.

Det som inte finns.

Du frågar mig i ögat.
Jag svarar.
Du frågar mig igen.
Och jag svarar.

Hennes ögon. Hennes hud. Hennes händer. Hennes blick.

Hon rör sig framåt. I en frusen rörelse. Lutar sig bakåt. Tar fart och släpper taget. 

Det finns unga meningar. De växer sig större. Och starkare. I omfång.